Dag tre

Denna dag skulle vi ut på äventyr till Long Island och en konsert med Allman Brothers. Konserten började kl 7 så vi hade egentligen hela dagen på oss att ta oss dit. Vi började med att åka ner till ”The Hightline” och tog en ”förfrukost” i form av en bagle på gående fot vid 14:de gatan.Empire state building i bakgrunden.Vi gick hela banan upp till 30:de gatan där den tar slut. Sedan gick vi tillbaka till Chelsea market för att äta riktig frukost. Vi hade planerat att äta hummerfrukost idag. Chelsea market är en gammal kexfabrik som är ombyggd till galleria.Där finns bl a ”Lobster place”.All möjlig sorts fisk och skaldjur finns härinne och även ett par serveringar. Vi beställde en hel hummer som vi delade på.Till hummern fick vi en liten kopp med smält smör och det visade sig vara en smaksensation. Att doppa hummerköttet i smält smör var en hit. Lina tyckte det var så gott så hon fick ett skrattanfall efter första tuggan.

När vi ätit gick vi ut och lade oss i en park en stund. Våra kroppar har redan börjat bli lite slitna efter allt gående i värmen. Det har varit mellan 20 och 30 grader och solsken varje dag hittills. Efter pausen gick vi nedåt längs Hudson river.Där finns en gång- och cykelbana och mycket grönytor. Vi vek av in mot Manhattan igen i höjd med Canal street för att ta tunnelbanan till Penn station där pendeltåg skulle avgå mot Long Island. Efter biljettköp åkte vi till Freeport och klev av där. Vi hade några timmar på oss där innan en buss skulle ta oss till Jones beach där konserten skulle hållas.

Freeport visade sig vara en liten håla med enorma genomfartsvägar och utan gående människor. Vi hittade i alla fall en liten gata med några småaffärer och restauranger. Vi gick in på ett ställe och beställde pizza. Vi kände oss inte helt bekväma i den lilla byhålan där innevånarna verkade bestå av unga spansktalande män med byxorna nedanför skinkorna körandes runt i bilar med musikvolymen på max. Inne på restaurangen kändes det dock lite bättre. Alla taxibilar tutade dessutom på oss för att erbjuda oss skjuts eftersom de såg att vi var turister.

Efter maten gick vi tillbaka till busstationen där en del konsertbesökare hade samlats. Bussen tog ca 20 minuter och tog oss ut till atlantkusten. Vi kom ner till en badplats och gick sedan därifrån till arenan. En otrolig sandstrand med en strandpromenad som vi inte såg slutet på i någon ände.Vid arenan stod tusentals bilar på en gigantisk parkering med bara Allman brothersfans.De satt bakom sina bilar med stolar och bord. En del grillade. Alla drack öl och det spelades Allman brothers i varenda bil. Helt otroligt! Arenan var öppen så vi bytte om till långbyxor och förberedde oss för en lite svalare kväll. Det blåste en hel del och vi skulle ju sitta still i ett antal timmar. Inne på arenaområdet var allt välordnat. Det fanns toaletter och mat i överflöd. Inte som på Ullevi senast när folk pissade var som helst runt något hörn och det fanns varm korv eller popcorn om du blev hungrig. Kvällen inleddes av ”Grace Potter and the Nocturnals”. Jag hade aldrig hört henne förut men det var jättebra. Hon hade en fantastisk röst och bandet spelade en blandning mellan blues och country. De höll på ca en timma. Sedan kom de då, The Allman Brothers band.Som jag längtat efter att få se detta band. Redan 2008 när jag första gången åkte till New York var det bl a för att se dem. Jag beställde konsertbiljetter då och flyg och hotell. Sedan blev konserten inställd innan jag kom iväg. I april såg jag dem på Eric Claptons gitarrfestival, Crossroads men då var de ett band av många och spelade bara några låtar. Arenan var nästan fullsatt när de klev på och inledde med låten ”Hotlanta”. De spelade precis de låtar jag hade längtat efter att få se live; Dreams, Blue sky, In memory of Elizabeth Reed, Statesboro blues, One way out och avslutade med Wipping post som extranummer. Mot slutet av konserten kom Grace Potter och Susan Tedeschi upp och körde en fantastisk version av ”The weight”. Klippet finns redan på Youtube. Klicka här.

Det blev en underbar konsert! De spelade lite för högt men ljudkvaliteten var ändå väldigt bra. Den amerikanska publiken brukar sitta och prata sig igenom konserter, något som jag ofta stör mig på. Den här gången hade de inte en chans att prata med varann under spelningen. Publiken sjöng däremot med i de flesta låtar men det störde inte alls. Efter konserten stod en buss och väntade utanför arenan. Den tog oss tillbaka till Freeport igen. Där fick vi vänta i 40 minuter på pendeltåget som tog oss tillbaka till Manhattan. På Penn station tog vi oss en varsin chilikorv med bröd och surkål på ”Nathans” innan vi åkte vidare till hotellet. Vi var hemma kl 2 och då började det regna lite lätt.

20 751 steg och blåsorna utvecklas i fel riktning…